Lloyd Cole
Storan, Göteborg,
torsdag 26 september 2013
Virvlar igenom hela sin livsgärning med en rostbrun akustisk gitarr och en förträffligt välbehållen stämma.
Denna kalla, bistra torsdagskväll är det nästan exakt 29 år sedan Lloyd Cole & The Commotions skiva Rattlesnakes kom ut. Eller släpptes fri är förmodligen en mer adekvat beskrivning. Verket är nämligen en popestetiskt fulländad urkraft. Det är odiskutabelt ett av de album som vi bör skicka ut i evigheten med ett litet självgående rymdskepp, i hopp om att andra livsformer en dag skall stöta på farkosten. Sorgligt nog hade skivan förmodligen blivit bortrationaliserad.
Lloyd Cole har logiskt nog, med världen, åldrats sedan dess. Commotions är borta, håret grått. Cynismerna, sarkasmen, det högtravande morisseyska draget – han framstår som furiöst bildad – är dock intakt. Och melodierna. Musiken fortsätter att formligen rinna, tillsynes otvunget, ur mannens kreativa centra.
Via två akter virvlar ikväll Cole igenom hela sin livsgärning med enbart en rostbrun akustisk gitarr och en alldeles förträffligt välbehållen stämma. Du skulle kunna tro att 20 låtar framförda av den klassiska konstellationen “en man och hans stränginstrument” riskerar att bli en alldeles outplånligt tråkig stund. Statisk. Då har du ungefär lika fel som Margareta Sandstedt när hon räknar i riksdagen.
Lloyd Cole har nämligen sällan låtit bättre. Han står där uppe på en karg scen, klagar på kylan, levererar dräpande repliker och smyger in små underfundigheter. Talar förvånansvärt mycket om sociala medier. Om aktuella albumet Standards. Är i vanlig ordning stiligt klädd i grått (yta har alltid varit vitalt när det kommer till bra popmusik, det begriper Lloyd Cole). Och förädlar, fan i mig, förädlar mycket av sitt material.
Spelningen igenom går under orden effektivitet och precision. Cole bryter av allt överflödigt kött på låtarna, sjunger rent skelettartade versioner. Rycker tag, kräver vår fullkomliga uppmärksamhet – och får den. Förtjänar den.
No Blue Skies är alldeles förträfflig. Broken Record och Period Piece likaså. Nytt och gammalt smälter samman i en friktionsfri harmoni. Självfallet går det inte att förbise de verkligt stora – Rattlesnakes, Are You Ready To Be Heartbroken – men denna konsert handlar egentligen ganska lite om det där, Cole är fullständigt demokratisk i sitt urval, ett risktagande överlag. Ett risktagande som här fungerar.
De känslobrännande topparna ligger i andra akten, precis efter varandra. Först Oh, Rusty som aldrig, aldrig har låtit bättre. Spårvagnarna, staden, människorna – allt fryser för en kort, kort stund till. Och sedan Young Idealists, som knyter en nostalgisk näve och kör den rakt in mellangärdet på alla involverade.
Stundtals må bristen på variation och arrangemang kila in ett par spikar tvivel genom det praktfulla skeppet. Det är en kamp, att under två timmar underhålla en publik. Men viktigare att konstatera är; köper du konceptet Lloyd Cole, så innehar denna spelning väldigt få skavanker.
Visst, synd och skam att vi inte får höra 2cv. Visst, stunderna finns då uppbackning känns skäligt. Visst, valen av extranummer är lätt besynnerliga. Men när jag går ut från lokalen surrar det i bröstet av obefogad lycka, den typen av eufori som bara riktigt bra musik kan frambesvärja. Utanför är plötsligt den nötta asfalten poesi.
Google Translates.
Lloyd Cole
Storan, Gothenburg,
26 September 2013
5 stars (out of 6)
Moves through their entire life’s work with a rust brown acoustic guitar and an excellent safe and sound voice.
This cold, grim Thursday night, it is almost exactly 29 years ago Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnakes album came out. Or was released is probably a more accurate description. Education is namely a postoperative consummate ancient power. It is unquestionably one of the albums that we should send out into eternity with a small self-propelled spacecraft, in the hope that other life forms will one day encounter the craft. Sadly, the disc had probably been rationalized.
Lloyd Cole has logically enough, with the world, aged since then. Commotions are gone, the hair gray. Cynicism Erna, the sarcasm, the pompous morisseyska move – he seems furious formed – is intact. And the melodies. The music continues to literally run, seemingly effortlessly, from the man’s creative centers.
Through two acts eddies tonight Cole through their entire life’s work only with a rust brown acoustic guitar and a quite excellent safely Meeting. You would think that 20 songs performed by the classic constellation “a man and his stringed” risks becoming a truly indelible dull moment. Static. Then you have about as wrong as Margareta Sandstedt when she expects in parliament.
Lloyd Cole namely rarely sounded better. He stands atop a barren scene, complaining about the cold, delivers scathing repartee and sneaks into small artful devices. Speaks surprisingly a lot about social media. If current album Standards. As usual handsome dressed in gray (surface has always been vital when it comes to great pop music, it comprehends Lloyd Cole). And Variety, fucking, refines much of their material.
The gig goes through the words efficiency and precision. Cole breaks off all excess meat to the songs, sings pure skeletal versions. Shrugging while, demand our absolute attention – and gets it. Deserves it.
No Blue Skies is absolutely excellent. Broken Record and Period Piece as well. Old and new blend together in a smooth harmony. Obviously, you can not overlook the truly great – Rattlesnakes, Are You Ready To Be Heartbroken – but this concert is actually quite a bit of that, Cole is completely democratic in its selection, a risk-taking in general. A risk-taking that works.
The emotionally searing peaks are located in the second act, just one after another. First Oh, Rusty never, never sounded better. The trams, the city, the people – everything freezes for a short, short while. And then Young Idealists, linking a nostalgic fist and drive it straight into the midriff of all involved.
At times feel the lack of variety and arrangement wedge a few spikes doubt by the splendor of the ship. It is a struggle, that for two hours entertaining an audience. But more important to note is: do you buy concept Lloyd Cole, so hold this gig very few flaws.
Sure, shame we do not hear 2CV. Sure, there are moments when backing feels reasonably. Sure, the choices of encore is easy outlandish. But when I walk out of the room humming it in the chest of unwarranted happiness, the kind of euphoria that only great music can conjure. Outside is suddenly the worn asphalt poetry.
Photo – Pao Duell
Link to original article online
Publication: GAFFA SE
Publication date: 26/09/13