home
login/register
Forum
Weblog
Latest News
    Performance News
    Recording News
    Site News
Press, Media Coverage
    Interviews, Features
    Record Reviews
    Concert Reviews
    Web Audio, Video, Radio
    Lists, snippets, tangents
    Blogs
Studio Journal
Guitar Tabs
Links
    art
    Music
    Instruments, Gear
    Food and Drink
    Golf
    fan
    Literature, Journals
    Current Events
    Miscellaneous
Ask Lloyd
    FAQ
    Tell Lloyd
Trivia
Memorabilia
    Set Lists
    Pre, Mid, Post
Weblog
    help & how to
    feedback
    support
    site design
Press Kit
    Press Biographies
    Press Releases
Community
    The Young Idealists
Contact
Webshop
myspace
twitter
Latest Updates

Lloyd Cole Interview by Jan Gradvall, Dagens Nyheter
publication: Dagens Nyheter
publication date: 13-09-2006
posted: 05/10/2006  by ragnar
category: Interviews, Features
link to original article online

"Are You Ready To Be Heartbroken?"

Lloyd Cole has gone through all the phases of rock. he has both been idolised and called a "has been".
Perhaps Lloyd Cole has made his beest solo-album so far. This interview from Dagens Nyheter 13/9.

During the period of half a century, from Presley to Nirvana, rock music mainly has dealt with two issues; adolescence and death. Anything in-between, middle age life, has mainly been left unexplored.

Noticing that the children finally are sleeping, but weariness making You watch "Six Feet Under", just because You´re lazy. Not being that young idealist anymore. Worrying, not regarding economic problems as trivial. Depending on routines and procedures rather than excitement. Antidepressants in the bathroom-cabinet, beside the toothbrush.

Sitting in a bar, watching the young and beautiful people, not really wanting to trade lives, content with what one´s got. ”No longer driven to distraction, not even by Scarlett Johansson”.

This is some of the things discussed in Lloyd Cole´s new album "Antidepressant", released on 25th of Sept.

"When I was young, I loved Mott the Hoople", Lloyd Cole says, "But after a while I noticed that all of their songs just dealt with the issue of being one of the Hooples. At first I was disappointed. ´Why can´t they sing about other topics? But the older I get, the more I´m inclined to defend their point of view.At least they sing about something they know well, not about anything mainly literary. I have now learnt that lesson, being middle-aged, just trying to write about things I discovered for myself."

16 years have passed, since I the last interview I made with Lloyd Cole. Entering the lobby, in the corner of my eye, I´m noticing a business man wearing khaki-coloured clothes, portfolio on his lap and solving sudokus. First at the reception I realize that the man is Lloyd Cole.

Lloyd Cole, born 1961, has gone through all the phases of rock business from Idolised prodigy, the hype of the rock press, the melancholic black-bearded period, dumped by the press and record company, acoustic come-back to increasing status of a legend.

however, between 1995 and 2000 there is a great gap in his discography. "I went on a strike as a songwriter. I had two albums, disregarded and being in a state of limbo, on two different record companies. writing songs felt utterly meaningless, so I decided to something quite different."

Lloyd Cole, on of the most acclaimed song-writers of the 1980´s, started a web-designer education. "It felt quite liberating, since I had the opportunity to make use of another part of my brain, a part good at mathematics, things I enjoyed earlier. I worked for a year, and became quite good at it, suppose I could´ve been employed as a web-designer. I was good at flash."

This period, Lloyd Cole moved away from Manhattan, where he had lived since 1989, to Easthampton, Massachusetts where the cost of living was reduced to a fifth. He supported his family by frequently touring alone, sometimes with his band the Negatives, playing his old songs once again. That is how he re-discovered his strength as a songwriter.

In the early years, as a debutante, his album was filled with references to writers such as Joan Didion, Norman Mailer and Truman Capote, and subsequently marked as a dull book-worm. rumour has it that Alice Cooper, playing "Only Woman Bleed" at concerts said, "Not even Lloyd Cole has made a song about menstruation"

In the beginning of the 90´s Lloyd Cole tried to prove that wrong. looking and sounding more rugged, New York classical rock stage, he hoped for that mark to disappear, nowadays quite content to be himself again. His brief-case is packed with books..."Have You read anything by George Saunders?" and the new songs on the Antidepressant album has got new cultural references as well.

The line "Now that the children are asleep you wanna play" concerns not only his life in easthampton, but is also a paraphrase on the musical "Carousel" by Rodgers & Hammerstein.

"My wife is a big fan of Rodgers & Hammerstein. She´s made me realize their importance as songwriters. we´ve seen two diffrerent sets of "carousel" in New York. "South Pacific" also great. Sometimes in my Live shows I´ve played "Hello, Young Lovers" from "The King and I"

A normal day in the life of the Cole family starts at 7 o´clock. "We take our children to school, then I go to my little office a couple of kilometres away. First I check the mail correspondence and similar things, then I start making music. A successful day I reward myself by playing some golf (9 holes) on my way home, but I see to that I´m back home before six o´clock, so we make dinner. The children go to bed at ten. Sometimes my wife and I watch a movie, but we´re often too tired for that, so often we go to bed at that time too."

That kind of every-day-life existence, rock music often try to neglect and disregard, but concerning Lloyd Cole that´s what the music is about.

He has always had a passion for golf. Not originating from a upper-class family, as told by the myth, they worked at a golf-course. "We were somewhat poor, as I recollect it, but we never felt as being poor. Nowadays, however, I feel poor."

Lloyd Cole´s older son, William, soon 14 years of age, has become very interested in his father´s line of occupation. He also runs his father´s "MySpace.com" home page. Playing guitar is his great interest. "At his age, it´s common that one can´t listen to the song without analyzing the guitar chords/-riffs. That´s not a healthy state, but he´s discovered Robert Quine! and he´s trying to sound like him, playing guitar solos."

Robert Quine, passed away 2004, played at Lloyd Cole´s debut solo album and was also known by playing with Richard Hell & the Voidoids apart from Lou Reed.
Those were the artists, Lloyd Cole tried to imitate, as a teenager, when he began making music of his own.

Are you ready to be heartbroken?
Lloyd Cole har gått igenom rockens alla faser. Från hypad till föredetting. Med ”Antidepressant” har Lloyd Cole gjort sitt kanske bästa soloalbum hittills. Intervju från Dagens Nyheter 13/9.
Lloyd Cole

Text: Jan Gradvall

Under ett halvt sekel, från Elvis Presley till Nirvana, har rockmusiken handlat om två saker: uppväxt och döden. Allt det som breder ut sig däremellan – medelåldern – är outforskad mark.

Att höra hur barnen äntligen somnat men vara för lat för något annat än ”Six Feet Under”. Att inte längre vara en ung idealist. Att oroa sig för ekonomin. Att vara beroende av rutiner. Att bredvid tandborsten i badrumsskåpet ha en burk med antidepressiva piller.

Eller att sitta på en bar en kväll, se alla dessa vackra unga människor, men ändå känna att man inte vilja byta liv med någon med annan. ”No longer driven to distraction, not even by Scarlett Johansson”.

Allt detta sjunger Lloyd Cole om på sitt nya album ”Antidepressant” som släpps 25 september.

– När jag var liten älskade jag Mott The Hoople, säger Lloyd Cole. Efter ett tag upptäckte jag att alla deras sånger handlar om att vara med i Mott The Hoople. Först blev jag besviken. Har de inget annat att sjunga om? Men ju äldre jag blir, desto mer benägen blir jag att försvara dem. De sjunger åtminstone om något de känner till, inte om något de läst om i böcker

– Jag har gjort samma insikt själv. Jag är i medelåldern. Jag försöker bara skriva om det jag känner till.

Det är 16 år sedan jag senast intervjuade Lloyd Cole. När jag kommer in i hotellobbyn noterar jag i ena ögonvrån en äldre affärsmän i khakifärgade kläder med portfölj i knäet som sitter och löser Sudoku. Det är först när jag kommit till receptionen som jag inser att det var Lloyd Cole.

Lloyd Cole, född 1961, har gått igenom rockbranschens alla faser. Hyllat underbarn. Hypad i rockpressen. Svåra skäggiga perioden. Sågad i rockpressen. Dumpad av skivbolaget. Akustisk comeback. Smygande legendstatus.

Mellan 1995 och 2000 är det ett stort glapp i hans diskografi.

– Jag gick ut i strejk som låtskrivare, säger Lloyd Cole. Jag hade två klara skivor som hamnade i limbo på två olika skivbolag. Det kändes helt meningslös att skriva. Jag beslutade mig därför för att göra något helt annat.

Lloyd Cole, en av 1980-talets mest hyllade låtskrivare, utbildade sig till webbdesigner.

– Det var en befrielse på så sätt att jag började använda en annan del av min hjärna. Mycket matematik, sånt jag var bra på som liten. Jag höll på ett år på heltid och blev så pass driven att jag nog kunde fått jobb webbdesigner. Jag var bra på Flash.

I samma veva flyttade engelsmannen Lloyd Cole från Manhattan, där han bott sedan 1989, till Easthampton, Massachusetts. Levnadskostnaderna där var en femtedel.

Lloyd Cole försörjde familjen genom att då och då åka ut på små turnéer. Ibland med ett hobbyband kallat Negatives, men oftast ensam då han spelade sina gamla låtar på akustisk gitarr. Det var så Lloyd Cole återupptäckte vad som är hans styrka som låtskrivare.

När Lloyd Cole skivdebuterade 1984, med ett album fyllt av referenser till Joan Didion, Norman Mailer och Truman Capote, blev han stämplad som en dyster intellektuell bokmal. När Alice Cooper spelat sin låt ”Only women bleed” på konserterna har han sagt: ”Inte ens Lloyd Cole har skrivit en låt om menstruation.”

Under några år i början 1990-talet kändes det som Lloyd Cole försökte revoltera mot den stämpeln genom att skaffa skägg och göra larmig New York-rock. Men i dag är det som han gått varvet runt och börjat bejaka sin grubblande och smarta sida igen. Hans portfölj är full av böcker. ”Har du läst George Saunders?” Och de nya låtarna på ”Antidepressant är fulla med kulturella referenser.

Textraden ”Now that the children are asleep you wanna play” handlar om hans eget liv i Easthampton, men är också en parafras på musikalen ”Carousel” av Rodgers & Hammerstein.

– Min fru är ett stort fan av Rodgers & Hammerstein. Hon har fått mig att inse storheten i deras låtskrivande. Vi har varit och sett två olika uppsättningar av ”Carousel” i New York. Vi såg även en suverän ”South Pacific”. När jag spelat live har jag ibland spelat ”Hello, young lovers” från ”The King and I”.

En normal dag för familjen Cole i Easthampton börjar 07.00.

– Vi tar var sitt barn till skolan. Sedan åker jag till mitt lilla kontor ett par kilometer bort. Första timmen kollar jag mail och sånt. Sen sätter jag mig och gör musik. Om det varit en bra dag kan jag belöna mig med att spela nio hål golf på hemvägen. Men jag är alltid hemma vid sex då vi lagar middag. Barnen går och lägger sig tio. Ibland kanske min fru och jag ser en film men oftast är vi så trötta att vi då även går och lägger oss.

Det är den sortens vardagsliv som rockmusiken brukar försöka låtsas om som det inte existerar, men det är det livet Lloyd Cole i dag sjunger om.

Vad som varit konstant i hans liv från barndomen och framåt är hans passion för golf. Hans föräldrar kommer inte från överklass, vilket Lloyd Cole-myten gjort gällande, utan arbetade på en golfbana.

– Vi var en ganska fattig familj när jag växte upp, men vi kände oss aldrig fattiga. Nu, däremot, känner jag mig fattig.

Lloyd Coles äldsta son, William, snart 14, har börjat bli intresserad av sin fars yrke. Det är William som sköter Lloyd Coles hemsida på MySpace.com. Han har också börjar spela på gitarr.

– Han är i den fasen när man inte kan höra musik utan att tänka på gitarrspelet. Det är en inte särskilt hälsosam fas. Men han har upptäckt Robert Quine! Han försöker härma hans gitarrsolon.

Robert Quine, som dog 2004, spelade på Lloyd Coles första soloalbum i New York och dessförinnan med Richard Hell & The Voidoids och Lou Reed.

Det var de artisterna som Lloyd Cole själv härmade när han som tonåring började göra musik.

(slut)

< back