Didn´t have the time to translate;

I sin uttömmande pressrelease skriver Lloyd Cole att han – efter drygt tio år som ensam singer/songwriter började längta efter ett rockband igen. Men Lloyd Cole kan inte rocka. Har aldrig kunnat. Han är för eftertänksam, för hämmad. Kvaliteterna har hela tiden legat någon annanstans. På ”Broken record” går det förvisso rätt stillsamt till. Det handlar snarare om folkrock, om trevliga låtar tryfferade med banjo, mandolin och dragspel. Lloyd Cole är omisskännlig och fantastisk, ingen annan artist ger mig en sådan hemkänsla.

”Broken record” är inget und antag, men det är ändå inte ett av hans bästa album. Hans förra – det nu fyra år gamla ”Antidepressant” – hade briljanta och roliga texter om medelålderns mansroll, ”Broken records” handlar inte om något särskilt, men å andra sidan är själva musiken bättre och mer genomarbetad (med Dylan och Cohen som tydliga förebilder). Man kan inte få allt på en gång.

Bästa spår: ”Oh Genevieve”, ”Why in the world”

Link to original article online

Publication: DN

Publication date: 07/09/10