In (hopefully comprehensive) English:
Once he was described as “the Dylan of the 80’s,” and as a talkative bookworm. He´s still happy to discuss and talk, still, a dedicated golf player, who never smiles in pictures, Lloyd Cole. He is up to date with new electrified disc, “Standards”.
Lloyd Cole is in good spirits despite a few hours of sleep. He has just arrived from Malmö to Stockholm on his month-long European tour, that does not consists of performances just interviews about the new album “Standards” for newspapers, television and radio.
But he notes that it is probably the last PR turn he makes. It takes too much energy, costs too much and delivers too little back in record sales and therefore economical.
– If the “Standards” album will not sell much more than my last album, I will continue to focus on getting my records to those who already are my fans. Chasing new listeners costs too much, and if I only lived to make records, then I would have gone bankrupt long ago, says Lloyd Cole and points out that it´s the concerts that enables him, after all, doing well.
– I’m not young, I’m not new, I’m not particularly exciting, and even if you like my music and have a lot of my records, perhaps you maybe will feel in the end that you have enough. So I will make music as long as I have the ideas and motivation enough. But to reach the mass audience, no, those days are probably past.
In the 1980s and early 1990s, Lloyd Cole, first with The Commotions and then solo, was a genuine pop star, one whose picture covered the music newspapers, and he became accustomed to being hailed for his academics scented lyrics that were packed with references to literature and were beautiful songs as well.
Despite record label hassles and a music industry undergoing significant change and despite the hype being well past Lloyd Cole, he has continued to do what he has always done. Music with an intellectual touch.
– 1984 I thought I was the one of the world’s best songwriters. I still think I have something of my own, something no one else has. Although no one will care, explains Lloyd Cole with a wry smile.
After many years of stripped-down/spartan acoustic music, he felt that he wanted to play with a rock and roll band again, the very same as the time when he worked with the acclaimed discs “Lloyd Cole” and “Do not get weird on me, babe” 1990 and 1991. and so it was.
Regarding “Standards”, he has brought drummer Fred Maher and bassist Matthew Sweet, but also his son Will Cole on guitar.
– I’ve lectured on songwriting and likes to analyze, ponder and discuss pop music, but the songs I like best are the ones that just come, those that can not be explained. So it was now for the first time in a long time I dared to be more bombastic and epic in my lyrics. It feels so good, not to be cautious or restrained, Lloyd Cole claims.
In Swedish;
En gång i tiden beskrevs han som “80-talets Dylan” och som en pratglad bokmal. Pratglad är han fortfarande, golfälskaren som aldrig ler på bild, Lloyd Cole. Han är aktuell med en ny elektrifierad skiva, “Standards”.
Lloyd Cole är på gott humör trots några få timmars sömn. Han har precis kommit från Malmö till Stockholm på sin månadslånga Europaturné som inte består av spelningar utan av intervjuer om nya skivan “Standards” för tidningar, tv och radio.
Men han konstaterar att det nog är den sista pr-vända han gör. Det tar för mycket kraft, kostar för mycket och ger för lite tillbaka i skivförsäljning och därmed ekonomiskt.
Om “Standards” inte säljer betydligt mycket mer än min förra skiva, kommer jag i fortsättningen att fokusera på att få ut mina skivor till de som redan är mina fans. Att jaga nya lyssnare kostar för mycket och om jag bara levde på att göra skivor, då skulle jag ha gått i konkurs för länge sedan, säger Lloyd Cole som poängterar att det är konserterna som gör att han trots allt klarar sig bra.
Jag är inte ung, jag är inte ny, jag är inte särskilt spännande och även om du tycker om min musik och har en massa av mina skivor så känner du kanske till slut att du har tillräckligt många. Så jag kommer göra musik så länge jag har idéerna och motivation nog. Men att nå den stora publiken, nej den tiden är nog förbi.
På 1980-talet och i början av 1990-talet var Lloyd Cole, först tillsammans med The Commotions och sedan solo, en riktig popstjärna, en sådan som prydde musiktidningarnas omslag och som blev van att hyllas för sina akademikerdoftande texter som var späckade med litteraturreferenser och sina vackra låtar.
Trots skivbolagsstrul och en musikbransch i kraftig förändring och trots att hajpen för länge sedan passerat Lloyd Cole, har han fortsatt göra det han alltid har gjort, musik med en intellektuell touch.
1984 trodde jag att jag var världens bäste låtskrivare. Jag tror fortfarande att jag har något eget, något ingen annan har. Även om ingen kommer att bry sig, förklarar Lloyd Cole med ett snett leende.
Efter många år av avskalad akustisk musik kände han att han ville spela med ett rock’n’roll-band igen, helst det han jobbade med på de hyllade skivorna “Lloyd Cole” och “Don’t get weird on me, babe” 1990 och 1991. Så blev det.
På “Standards” fick han med sig trummisen Fred Maher och basisten Matthew Sweet men också sonen Will Cole, på gitarr.
Jag har föreläst om låtskrivande och tycker om att analysera, fundera och diskutera kring popmusik, men de låtar jag tycker bäst om är de som bara kommer, de som inte går att förklara. Så var det nu och för första gången på länge vågade jag vara mer bombastisk och storslagen i mina texter. Det känns så bra, att inte vara försiktig eller återhållsam, säger Lloyd Cole.
TT
Link to original article online
Publication date: 17/06/13