Och hans nya sånger är fyllda av den där problematiken, frågan om hur man hanterar sina medelålderskriser utan att falla ner i bitterhetsträsket. Och kanske helst utan att flytta till en villa i Lund.
Fast det behöver inte vara ett problem, varken villan eller livet som turnerande 45-åring. Lloyd Cole skriver kloka och ofta humoristiska betraktelser kring det oundvikliga som åldrandet innebär. Han är, som det heter i Woman In a Bar, som är konsertens första låt, no longer driven to distraction/Not even by Scarlett Johansson. Ja, han får det att rimma. Han är nästan lika cool och välformulerad som när han slog igenom som ett beläst popunderbarn för två decennier sedan.
Foto: Pontus Tideman
Fast så mycket pop är det kanske inte, även om repertoaren är fylld av hans gamla poplåtar. Med åren har han börjat såväl låta som se ut som Glen Campbell (en referens för er som har även medelåldern bakom er). Han spelar en tillbakalutad country eller möjligen folkpop, med väldigt lite som distraherar från hans lättflytande men mångfacetterade texter.
Allra bäst var väl egentligen Butterfly, från 90-talet, en dramatiskt laddad låt som påminner om Leonard Cohen: lite mer friktion i det musikaliska flödet, och med känslorna nästan demonstrativt tydliga på kavajslaget.
Link to original article online
Publication: Sydsvenska Dagbladet
Publication date: 18/08/07