1984 satt jag med munnen öppen och såg ett liveframträdande av Lloyd Cole and the Commotions på Bagen som leddes av Cia Berg, och textraden ”She’s got cheekbones like geometry and eyes like sin” brände som en svetslåga i min hjärna. Bandet hade precis släppt sitt debutalbum Rattlesnakes och spelade det rakt upp och ner, och när de blev inklappade för extranummer så körde de Perfect Skin – igen, förmodligen mest beroende på att de inte hade fler låtar vid denna tidpunkt. Jag var häpen över bandets perfekta mix av klingande vacker pop och Lloyds universitetsutseende med manchesterjeans och svart polotröja. Lägg därtill en frisyr som avslöjade att han var bokmal och plugghäst. Dagen efter sprang jag andfådd och köpte Rattlesnakes. Nu, 26 år senare, är Lloyd fortfarande igång och det låter lika bra som på Rattlesnakes och uppföljaren Easy Pieces.

Lloyd Cole öppnar sitt nya album Broken Record med raderna: ”Not that I have much dignity left anyway”, vilket osökt får mig att undra om Lloyd Cole möjligtvis syftar på det faktum att han lät 1000 fans delvis finansiera inspelningen av Broken Record genom att förhandsbeställa skivan?

– Nej, det är inte själva tanken med den textraden. Det är inte meningen att man ska ta den raden på allvar. Det där med eventuell värdighet har blivit mindre viktigt för mig med åren, kan jag meddela.

Du har betydligt mer värdighet än många av dina kollegor.

– Jag har ju hela tiden gjort min egen grej och klarat av att inte falla för frestelsen att hoppa på trender. Jag kan berätta för dig att på 90-talet så fanns det folk i min omgivning som rådde mig till att spela in en skiva med dansmusik! Hade jag gått med på det då, hade jag nog tittat tillbaka på min karriär med lite andra ögon.

Lloyd har precis fått leveransen av de 1000 specialutgåvorna à $ 45 som ska signeras och skickas iväg. Lloyd inser att han troligtvis ådrar sig någon form av träningsvärk efter att ha signerat all utgåvorna. Så är verkligheten när man väljer att följa sin egen övertygelse; det är på många sätt tufft men samtidigt nödvändigt.

Skulle du då kunna tänka dig någon av dina låtar i reklamsammanhang?

– Absolut! Om till exempel Revlon hade frågat mig om de fick använda Perfect Skin i en reklamfilm hade jag accepterat direkt. Jag har inte ekonomi till att avböja den typen av erbjudanden. Jag ser egentligen inga problem med att folk använder sin musik i reklamsammanhang. Jag tycker det är stor skillnad på att folk medvetet gör musik anpassad för reklamfilm och de som skriver musik som därefter appellerar till att marknadsföra olika produkter.

När jag påstår att han gjort sin bästa platta sedan Easy Pieces skrattar han och säger:

– Lars, ditt påstående får mig faktiskt att tänka på en intervju med Mark Smith där reportern påstod ungefär samma sak till honom, och på det svarade Mark: ”Du raderade just ut allt jag gjort de senaste åren!”.

Jag menade inte riktigt så!

– Nej, det förstår jag att du inte gör (skratt).

Jag tänker på att det låter som ett band i samma anda som The Commotions.

– Tack. Jag har haft hjälp av en hel del olika musiker som Joan Wasser, Blair Cowan, Bob Hofner med flera, och själv spelar jag banjo. Det var fantastiskt kul att spela med ett riktigt band igen.

Och du använder steel-gitarr.

– Jag har alltid gillat soundet av steel-gitarr, och jag tycker den färgar musiken på ett subtilt och passande sätt.

När du var 20 såg du ut som 30. När du var 30 såg du ut som 30. När du var 40 såg du ut som 30 och nu när du snart fyller 50 så ser du fortfarande ut som 30, hur bär du dig åt?

– Spontant kan jag säga att jag definitivt inte känner mig som 30, åtminstone inte i kroppen. Men det är kul att du säger det, för när vi spelade in nya plattan så kände jag mig faktiskt uppsluppen och rent fysiskt på samma vis som jag gjorde typ 1987. Men när jag såg min spegelbild i glasrutan i inspelningsstudion, så undrade jag vem den gamle personen i rutan var…

Din musik är ganska melankolisk, och jag brukar hävda att hur dålig en låt än är så är den inte usel om det finns ett mollackord i den. Skriver du medvetet vemodigt, eller är det slumpen som gör att det blir så?

– Melankoli användes förr som en beskrivning av depression, och det är ju inte riktigt samma sak! Jag är inte speciellt melankolisk som människa, men rent musikaliskt är jag vemodig. Det finns ju vissa musiker som låter upplyftande oavsett vad de än sjunger om, som Carole King till exempel, men jag är ingen sådan.

På tal om andra artister: du har ju tolkat Leonard Cohen. Vad är ditt förhållande till honom?

– Jag tänker på honom som lärare och på mig själv som elev. Han har gjort helt fantastiska låtar, men efter 1992 tycker jag att han har gått tillbaka låtmässigt. Problemet med hjältar är att en del av dem tenderar att bli lite lata och då måste eleverna se till att utvecklas vidare utan att snegla på vad förebilderna har för sig. Men jag sjunger fortfarande vissa av hans låtar när jag är ute och spelar live.

Snart kommer du till Sverige igen.

– Ja, jag kommer att framträda för en sittande publik med stämningsfull inramning av konserterna med kandelabrar.

Sverige och du har ett långt förhållande!

– Ja, jag har många trogna fans och vänner i Sverige och ser alltid väldigt mycket fram emot att besöka Sverige. Ni har en del coola band, jag gillar bob hund väldigt mycket. Jag tycker att deras senaste album ”Folkmusic… something” är oerhört bra.

Lars Yngve

Link to original article online

Publication: Nya Upplagen

Publication date: 31/10/10